Månadsarkiv: december 2015

Vilket kött är bra för den biologiska mångfalden?

Nästan alla är överens om att betande djur har en avgörande betydelse för bevarandet av den biologiska mångfalden i Sverige. Ändå målas ofta kött- och mjölkprodukter ut som miljöskadliga. Det är viktigt vilka produkter vi äter. Men väljer vi på rätt sätt anser jag tveklöst att djurhållningens positiva miljöaspekterna överväger de negativa. Det gäller inte minst frågorna kring biologisk mångfald. Miljörörelsens rekommendationer innebär ofta att man, ifall man ska äta kött, ska välja certifierat naturbeteskött eller ekologiskt kött. Även Livsmedelsverket ger liknande rekommendationer. Jag menar att dessa riktlinjer ofta leder fel.

De allra värdefullaste naturmiljöer vi har i Sverige är kanske ängs- betesmarkerna. Öppna gräsmarker är den svenska biotop som enligt Artdatabanken hyser flest rödlistade arter, och igenväxning är den viktigaste negativa påverkansfaktorn för Sveriges rödlistade arter. Att betesmarkerna hålls öppna är därför kanske den enskilt viktigaste insatsen vi i Sverige kan göra för att bevara den biologiska mångfalden.

I detta sammanhang är det förstås utmärkt om man väljer svenskt naturbeteskött. Importerat kött som stämplats som naturbeteskött behöver däremot inte ha samma positiva effekt på biologisk mångfald.

Bristen i miljörörelsens rekommendationer är inte att det är fel att äta svenskt ekologiskt kött eller naturbeteskött, utan att man väljer bort annat svenskt kött, och att ekologiskt går före svenskt. Svenskt certifierat naturbeteskött är en ganska marginell företeelse och räcker inte på långa vägar till för att bevara våra naturbetesmarker. Inte heller det ekologiska köttet räddar betesmarkerna. I Sverige finns 442 000 ha betes- och slåttermarker, varav 103 000 finns i ekologiska jordbruk. Mer än tre fjärdedelar finns alltså i konventionellt jordbruk. Det innebär att betande djur i det konventionella jordbruket har en enorm betydelse för bevarandet av den biologiska mångfalden. Om vi väljer utländskt ekologiskt kött eller inget kött alls bidrar vi inte till att dessa naturvärden bevaras.

Men djurhållningen bidrar inte bara till mångfalden genom hävd av betesmarkerna. Även djur som betar på vall är viktiga, tex för alla de organismer som lever i deras spillning. Men framförallt bidrar djurhållningen till att landskapet hålls öppet. Exempelvis i stora delar av Norrland är jordbruket helt beroende av djurhållning. Utan djurhållningen skulle inte mycket jordbruk finnas kvar där, vilket skulle innebära förlust av det öppna landskapet och alla de arter som hör hemma där. Vill vi ha kvar storspoven och sånglärkan i de norrländska byarna bör vi också måna om grisbönderna.

En viktig faktor för om djurhållningen bidrar till, eller hotar, biologisk mångfald är om köttet kommer från ett land, eller ett område, där det är positivt eller negativt för biologisk mångfald att mer jordbruksmark brukas. I Sverige är nerläggning av jordbruksmark ett stort problem för mångfalden. Jordbruksverket konstaterar i den fördjupade utvärderingen av miljömålet Ett rikt odlingslandskap att ”Grundläggande för att nå miljökvalitetsmålet är att det även fortsättningsvis finns jordbruk i hela landet”. I andra länder är det tvärt om – jungfrulig natur bryts upp för att producera mat, vilket utarmar mångfalden. Men i Sverige gynnar en större del av djurhållningen än vad många tror, den biologiska mångfalden.

Det finns många skäl att minska köttkonsumtionen. Men det är importköttet, som utgör nästan hälften av det kött vi äter i Sverige, som bör minska. För att bevara odlingslandskapets artrikedom borde vi snarast äta mer svenskt kött. Och vi bör värna om vår viktigaste yrkeskår av naturvårdsarbetare – köttbönderna.

Hur får vi störst nytta av skogens ekosystemtjänster?

Ekosystemtjänster är de nyttor människan har av naturen. Exempel på ekosystemtjänster från skogen är virkesproduktion, koldioxidbindning, turism, friluftsliv, bär- och svampplockning, jakt, rent vatten, naturlig skadedjursbekämpning och stormfast skog.

I många fall innebär nyttjandet av en ekosystemtjänst att andra ekosystemtjänster missgynnas. Många av ekosystemtjänsterna är sådana som främst andra än skogsägaren tillgodogör sig. Det innebär att incitamenten att gynna dessa ekosystemtjänster i skogsskötseln ibland är otillräckliga. Många menar att det, ur ett samhällsperspektiv, kan det innebära att virkesproduktion i alltför stor omfattning gynnas i förhållande till andra ekosystemtjänster. Frågan är hur vi bäst ska bruka våra skogar för att maximera den totala nyttan av skogens ekosystemtjänster? Ofta framförs behovet av att värdera ekosystemtjänsterna ekonomiskt för att möjliggöra bra avvägningar.

Jag tror att lösningen i stor utsträckning handlar om att skogsägaren ska kunna ta del av ekosystemtjänsternas värde.

Vad gäller många reglerande ekosystemtjänster som exempelvis naturlig skadedjursbekämpning och stormfasthet är det skogsägaren själv som har nytta av dem. Sådana tjänster kanske är minst problematiska. Här behövs inga regleringar, men skogsägarna behöver ibland förbättra sina kunskaper om vilka åtgärder som är lönsamma i sammanhanget. Ibland kan också ett utvecklat samarbete över fastighetsgränser behövas. Däremot vad gäller de reglerande tjänster som också är kollektiva nyttigheter – tex vattenrening, kan styrmedel behövas. Kolbindning är ett särfall, där klimatnyttan sammanfaller med viljan att producera virke, men där en produktionshöjning utöver skogsägarens ambition ofta skulle stärka ekosystemtjänsten.

Ibland vill samhället nyttja privatägd mark för att tillgodogöra sig en ekosystemtjänst. Man vill exempelvis att tätortsnära skogar ska kunna nyttjas för rekreation. Ofta menar man att värdet av rekreation i de tätortsnära områdena är betydligt större än skogsbruksvärdet. Detta stämmer säkert ofta – men då måste samhället också vara berett att betala för detta värde. Man kan inte med allvar mena att samhällets  värde av rekreation är mycket högt samtidigt som man inte tycker det är värt att betala skogsägaren vad det kostar att anpassa skogsbruket. Friluftsliv behöver inte hindra att skogen brukas, men brukandet måste ibland anpassas. Därför är naturvårdsavtal mellan skogsägare och samhället ett utmärkt instrument för att göra bra avvägningar mellan skogsbruk och friluftsliv.

Många ekosystemtjänster har ett ekonomiskt värde, men skogsägaren kan inte tillgodogöra sig detta värde idag. Det gäller exempelvis bärplockning och turism där vem som helst kan tjäna pengar på att nyttja annans mark. I denna artikel hävdas att bärplockning med rätt skogsskötsel skulle kunna ge större intäkter än skogsbruk. Men vem vill minska sina skogsbruksintäkter för bären om vem som helst kan plocka dem? Hade kommersiell bärplockning varit skogsägarens privilegium hade ett eventuellt mervärde av att bruka skogen för att gynna bären kunnat bli utnyttjat.

Detsamma gäller skogsbruk och naturturism. En skogsägare är ofta inte beredd att minska sina skogsinkomster för att en utomstående turismföretagare ska tjäna mer pengar på hennes mark. Om turismverksamhet istället var markägarens privilegium skulle det finnas starka incitament att anpassa skogsskötseln i områden där naturturismen kan ge intäkter. Skogsägaren skulle bruka skogen på det sätt som sammanlagt ger störst intäkter. Samhället kan inte avgöra vilket brukande som gör störst nytta för turism- och skogsnäringen tillsammans. Skulle myndigheter reglera detta vore risken för undermåliga avvägningar uppenbar.

Den sedvana som allemansrätten sägs bygga på innebar att endast de nyttigheter som inte hade ett ekonomisk värde för markägaren fick nyttjas av allmänheten. Idag är det nya nyttor som har ett ekonomiskt värde. Jag tror det är hög tid att vi uppdaterar allemansrätten utifrån de ursprungliga intentionerna. Det bör kanske kunna bli lagligt att plocka hasselnötter på annans mark men kommersiell bärplockning och turism bör förutsätta avtal med markägaren. Det skulle förbättra förutsättningarna för rätt avvägning mellan ekosystemtjänster.

Avvägningen mellan produktion och miljö i skogsbruket

Den skogspolitik vi nu har anses kännetecknas av två jämställda mål – produktionsmålet och miljömålet. Många anser att svenskt skogsbruk är starkt produktionsinriktat.  Men huvuddelen av Skogsstyrelsens tillsyns- och rådgivningsarbete är inriktat på miljöaspekter. Anledningen till detta är att skogsägarna anses klara produktionsfrågorna på egen hand. Men hur är det egentligen med detta? Jag tror att potentialen att öka produktionen egentligen är större än potentialen att bevara mer av den biologiska mångfalden. En produktionsökning skulle kunna vara motiverad ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och ur klimatperspektiv.

Avvägning mellan produktion och miljö kan illustreras på olika sätt. Naturvårdsverket anger exempelvis att vi varje år avverkar mångdubbelt större areal skog än vad vi skyddar, vilket jag anser vara ett mycket märkligt sätt att se på balansen. Jag vill illustrera avvägningen med figuren nedan där den böjda kurvan speglar hur produktion och miljö kan påverkas av varandra.

avvägning produktion miljö

Kurvan blir konvex eftersom  en ökning av miljönyttan inte nödvändigtvis behöver innebära motsvarande minskning av produktionen. Den, i teorin, optimala avvägningen blir i den punkt på kurvan där rektangeln som avgränsas av de streckade linjerna blir så stor som möjligt.  Jämställda produktions- och miljömål skulle kunna anses  sammanfalla med denna punkt, vilket innebär att vi varken når maximal produktion eller maximal biologisk mångfald.

Var vi i verkligheten är på denna kurva är svårt att säga. Helt klart är dock att produktionen kan ökas väsentligt. Många menar att vi inom dagens lagstiftning kan öka produktionen med 50 %. Skulle vi därutöver använda exempelvis behovsanpassad gödsling, dikning och GMO är potentialen sannolikt betydligt högre.

Skulle samhället önska en kraftigt höjd produktion hade det varit motiverat att införa tydligare styrmedel mot detta. Skogsägarna gör det inte självmant. Jag tror faktiskt betydligt fler skogsägare är benägna att ta miljöhänsyn långt över lagens krav.

Jag är ingen förespråkare för intensivskogsbruk men jag ser det som angeläget att man förstår att skogsbruk måste innebära avvägningar och att sådana avvägningar görs åt båda håll. På samma sätt som vi inte bör utnyttja produktionskapaciteten fullt ut, ska vi inte tro att skogsbruk kan ske utan påverkan på naturen.

Det är bra att några vill avverka naturvärdesträd

Skogsbruket blir alltmer detaljreglerat. Förutom att skogsvårdslagens föreskrifter blivit mer omfattande tillämpas nu artskyddsförordningen och andra delar av miljöbalken på skogen. Därtill kommer certifieringsbestämmelser. Friheten att själv välja vilka träd som ska sparas är idag väldigt liten om man inte vill ta mer hänsyn än vad bestämmelserna kräver. Samtidigt höjs röster för att skogsvårdslagen ska göras ”tydligare”, vilket nästan alltid innebär mer detaljreglerad eller schabloniserad.

Bland annat anges i skogsvårdslagens föreskrifter att grova lövträd, ovanliga trädslag och träd av mycket hög ålder ska lämnas kvar. Sådana träd kallas ofta för naturvärdesträd. Att lämna sådana träd är självklart för de flesta skogsägare och det är givetvis bra med styrmedel som bidrar till att sådana träd blir kvar. Men det får aldrig bli ett absolut krav.

För ett skogsbolag som alltid arbetar med ungefär samma sortiment är inte bestämmelserna ett problem, och inte heller för de flesta enskilda skogsägare. Men jag tror det är viktigt att vi håller öppet för de skogsägare som vill ha en egen inriktning på sitt skogsbruk eller som vill använda specialsortiment. Många ser en möjlighet i udda trädslag exempelvis för finsnickeri ,och jag tror absolut att det finns en potential att ta betalt för gamla tallar med smala årsringar. Men ska vi få fram mer av sådana sortiment måste de få användas. Det är de skogsägare som ser ett användningsområde för  t.ex. sälg, rönn och körsbär som särskilt gynnar dem i röjning och gallring. Den som tror sig kunna ta bra betalt för gammal fura överhåller tallskogen.

Men innebär reglerna att träden inte får avverkas kommer ju det tänkta mervärdet för sortimenten plötsligt decimeras till något ekonomiskt värdelöst. Den som  tror att skogsägarna inte förstår detta underskattar skogsägarkåren. Därför är det olyckligt när överhållna eller sparade skogsområden och träd, bara för att de uppnått en viss ålder eller är av ett visst trädslag, klassas som nyckelbiotop, hänsynskrävande biotop eller naturvärdesträd.

Skogssektorn tillsammans med Skogsstyrelsen tar nu fram målbilder för god miljöhänsyn, vilket innebär att man förtydligar vilken hänsyn som eftersträvas. Det är utmärkt – så länge det tydliggörs att det just är målbilder, som faktiskt inte alla behöver följa. Men det blir farligt när samma riktlinjer blir lag eller certifieringsregler. Även den som vill bedriva ett hållbart skogsbruk utan att följa schablonerna bör kunna certifiera sig. Det gäller inte minst den som vill satsa på ovanliga sortiment.

De som vill avverka naturvärdesträden är ofta de som tydligast bidrar till variationen i skogslandskapet.