Specialisternas makt över markanvändningen

När myndigheter ska anställa personer för att handlägga naturvårdsfrågor väljer man i första hand biologer. Det är logiskt eftersom naturvården idag har ett fokus på biologisk mångfald och biologer ofta har den största kompetensen i frågor som rör biologisk mångfald. Och självklart behövs kunskap för att förstå exempelvis vilka konsekvenser en åtgärd får på växt- och djurlivet. Men myndighetsutövning borde egentligen inte handla om biologi, utan oftare om avvägningar mellan olika samhällsintressen. Frågan är om biologer är bäst skickade att göra sådana avvägningar?

Oavsett om man är biolog, arkeolog eller kulturvetare har man ofta valt sitt yrke för att man brinner för frågorna. Engagemanget är förstås i huvudsak någonting bra och bidrar ofta till sakkunskap. Samtidigt innebär engagemanget ofta att man värderar sina frågor lite högre än andra samhällsfrågor. Många specialister klarar på ett utmärkt sätt att värdera olika samhällsintressen, men den som värderar sitt eget specialområde som viktigare än andra har inte den rätta förmågan att göra avvägningar.

Förutom den enskildes intressen rör markanvändningen ett antal viktiga allmänintressen som t.ex. livsmedelsförsörjning i en värld med växande matbehov, annan resursförsörjning, landsbygdsutveckling, arbetstillfällen, samhällsekonomi och klimatfrågor. Sådana frågor kommer sannolikt inte värderas tillräckligt högt av den som tycker att ens eget intresse är lite viktigare. Att specialister sitter på makten i markanvändningsfrågorna bidrar till en stuprörshantering där helhetssynen saknas.

Allra mest problematiskt blir specialistväldet när specialisterna ansamlas på samma enhet eller samma myndighet. När en stor andel av gruppen brinner för samma intressen utvecklas ofta en kultur som förstärker obalansen i intresseavvägningen.

Då Göran Enander var generaldirektör på Skogsstyrelsen påbörjades ett viktigt arbete med att få in nya kompetanser på myndigheten. En alltför stor dominans av skogsutbildade tjänstemän bidrog till en likriktad syn i många frågor. Jag tror att likriktningen på Skogsstyrelsen som myndighet nu till stor del försvunnit. Istället finns en risk att jägmästare jobbar med produktionsfrågor och biologer med naturvårdsfrågor vilket ofta  inte heller innebär bra avvägningar. Sen har förstås många jägmästare idag en tydlig miljöprofil.

Under en period talade man om ”skogsmaffian” där skogliga tjänstemän på bolag och myndigheter umgicks privat och tillsammans bidrog till en likriktning i skogsbruket. Problemet kvarstår säkerligen i flera avseenden, men idag är det nog ännu tydligare att vi har en ”naturvårdsmaffia” med gemensamma värderingar och täta kopplingar mellan miljömyndigheter och miljörörelse.

I många situationer läggs utredningsuppdrag på statliga specialistmyndigheter, även i sammanhang där utredningen innebär att avvägningar ska göras mellan olika intressen. Detta är ofta direkt olämpligt.  Ett exempel på detta var när Naturvårdsverket av förra regeringen fick i uppdrag att föreslå förändringar av strandskyddet så att mindre sjöar och vattendrag inte alls skulle omfattas av strandskyddet. Verket meddelade i sin redovisning att detta inte var lämpligt med hänsyn till miljön och föreslog istället en skärpt tillämpning av lagen. Regeringen fick därför inte det underlag som behövdes och viktiga lagändringar uteblev. Naturvårdsverket är visserligen mycket duktiga på olika miljöfrågor, med de saknar helt kompetens att göra avvägningar mellan olika samhällsintressen.

Eftersom våra miljömyndigheter ofta saknar avvägningskompetens är det oroväckande att politiken ofta backar och lämnar ansvaret för avvägningarna på myndigheterna.

Georges Clemenceau, en fransk konseljpresident i början av 1900-talet, sa att krig var en alltför allvarlig fråga att överlåta åt militärer. Kanske är markanvändningsfrågorna alltför viktiga att överlåta åt biologer?

Annonser

4 thoughts on “Specialisternas makt över markanvändningen

  1. Niklas

    Finns det överhuvudtaget något produktionsfolk kvar på skogsstyrelsen? Tycker mest att det bara är miljömuppar där, vilket avspeglas tydligt i deras nuvarande verksamhet så väl som i deras propagandaskrift. Inte mycket till produktionsfrågor där inte.

    Gilla

    Svara
  2. Ping: Att tillämpa artskyddsförordningen utifrån lokal bevarandestatus | Naturvård med mina ögon

  3. Ping: Vem ska sätta värde på ekosystemtjänsterna? | Naturvård med mina ögon

  4. Peter Blombäck

    Hej Gunnar!

    Du känner kanske inte till att Skogsstyrelsen sedan ett par år har en särskild utredningsfunktion. En viktig uppgift för funktionen är att säkerställa att det är myndighetens uppfattning som tas fram och kommuniceras, och ingen annans. För utredningsprojekt och regeringsuppdrag, så utses en projektledare som inhämtar ämneskunskap från våra olika specialister. I projektledarrollen har vi lagt stor vikt på kompetens i projektledning, ledning av samverkansprocesser, utredningsmetodik, konflikthantering och grundläggande styrmedelsteori, det vill säga kompetenser som är viktiga för att säkra att vår utredningsverksamhet präglas av omsorgsfulla avvägningar mellan olika intressen. Dessutom genomförs utredningarna i allt större utsträckning gemensamt med andra myndigheter, vilket också bidrar till allsidiga bedömningar. För närvarande arbetar vi enligt den här modellen i exempelvis det fortsatta arbetet med nyckelbiotoper och regeringsuppdraget Värdefulla skogar.

    Med vänliga hälsningar,
    Peter Blombäck, avdelningschef Skogsstyrelsen

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s