Månadsarkiv: november 2015

Får antalet individer inte minska av någon art?

När skogsbrukets påverkan på naturen utvärderas sker det oftast utifrån de arter som minskar. Vilka arter som ökar hör vi sällan något om. Rödlistans viktigaste funktion är att visa på vilka arter som minskar. Att övriga hotade arter är på rödlistan indikerar mest något positivt vilket jag skrivit om här. Men vi saknar en lista över ökande arter, vilket kanske vore minst lika intressant. De kanske är fler än de som minskar? Minskande arter kan förstås visa på en trend. Men måste trenden visa på en negativ utveckling i miljön?

För att miljömålet Levande Skogar ska nås krävs att ”Naturtyper och naturligt förekommande arter knutna till skogslandskapet har gynnsam bevarandestatus”. Målet anses gälla alla arter, och arter som minskar anses sällan ha gynnsam bevarandestatus. Men är detta ett realistiskt eller ens eftersträvansvärt mål? Eller kan det vara acceptabelt eller rent av önskvärt att vissa arter minskar?

Vad gäller fåglar har vi god kunskap om utvecklingen för de flesta svenska skogsarter. De som ökar är betydligt fler än de som minskar. Av de arter som minskat tydligt de senaste 15 åren är det egentligen bara spillkråka som anses särskilt känslig för skogsbruk. Också de miljöer som anses viktiga för skogens fåglar förbättras generellt. Ändå framställs det ofta som att skogsbruket håller på att utarma fågelfaunan, ofta utifrån trenden för enstaka arter. Exempel på detta i denna artikel där man också helt felaktigt hävdar att tjädern minskar. Om vi bedömer skogsbruket utifrån att några fågelarter minskar kommer skogsbruket aldrig kunna ta tillräcklig miljöhänsyn. För några arter kommer alltid att minska.

Artskyddsförordningen gäller egentligen alla fåglar. Oberoende av art får fåglarna inte störas och deras livsmiljöer får inte skadas. Men Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har tagit fram listor på fågelarter som särskilt ska beaktas i tillämpningen av bestämmelserna, där arter som minskat kraftigt de senaste 35 åren får stor betydelse. När minskade arter dyker upp i skogen ska skogsbruket begränsas för att gynna dessa arter.

Men är det egentligen rimligt att inga arter får minska? I myndigheternas tolkning ska skogsbruket begränsas även i många fall där vi inte vet om skogsbruket är orsaken till en minskning. Det finns många tänkbara anledningar till att arter minskar. När nya arter tillkommer och många arter ökar kommer per automatik andra arter att minska. Det kan bero på att man konkurrerar om samma resurs eller att den nya /ökande arten lever av andra arter. Hur ofta är detta förklaringar till minskningar i skogen?

I vissa fall blir förbättringar i miljön ett hot mot arterna. Det är inte bara i skogen det sker miljöförbättringar. Ejdern har minskat kraftigt och är klassad som sårbar på rödlistan till följd av sin minskning. Den hade tidigare mycket starka populationer p.g.a. hög näringsbelastning vid kusterna, vilket gav mycket musslor som ejdrarna åt. Nu har tillförseln av näringsämnen från land minskat vilket missgynnat ejdern. En annan faktor som kan ha missgynnat ejdern är de relativt stora havsörnsstammarna. Kanske är inte minskningen av ejderstammen något negativt. Det kanske är en indikation på miljöförbättringar?

När vi utvecklar skogsbruket för att ta allt bättre hänsyn till miljön kommer vissa arter att öka. Andra kommer att minska just på grund av de förbättringar som gjorts, och några av dessa kommer att rödlistas. Över detta ska vi inte sörja. Själv ser jag fram emot den dag då älgstammen officiellt minskats med 15 % och älgen därmed förs upp på rödlistan.

Specialisternas makt över markanvändningen

När myndigheter ska anställa personer för att handlägga naturvårdsfrågor väljer man i första hand biologer. Det är logiskt eftersom naturvården idag har ett fokus på biologisk mångfald och biologer ofta har den största kompetensen i frågor som rör biologisk mångfald. Och självklart behövs kunskap för att förstå exempelvis vilka konsekvenser en åtgärd får på växt- och djurlivet. Men myndighetsutövning borde egentligen inte handla om biologi, utan oftare om avvägningar mellan olika samhällsintressen. Frågan är om biologer är bäst skickade att göra sådana avvägningar?

Oavsett om man är biolog, arkeolog eller kulturvetare har man ofta valt sitt yrke för att man brinner för frågorna. Engagemanget är förstås i huvudsak någonting bra och bidrar ofta till sakkunskap. Samtidigt innebär engagemanget ofta att man värderar sina frågor lite högre än andra samhällsfrågor. Många specialister klarar på ett utmärkt sätt att värdera olika samhällsintressen, men den som värderar sitt eget specialområde som viktigare än andra har inte den rätta förmågan att göra avvägningar.

Förutom den enskildes intressen rör markanvändningen ett antal viktiga allmänintressen som t.ex. livsmedelsförsörjning i en värld med växande matbehov, annan resursförsörjning, landsbygdsutveckling, arbetstillfällen, samhällsekonomi och klimatfrågor. Sådana frågor kommer sannolikt inte värderas tillräckligt högt av den som tycker att ens eget intresse är lite viktigare. Att specialister sitter på makten i markanvändningsfrågorna bidrar till en stuprörshantering där helhetssynen saknas.

Allra mest problematiskt blir specialistväldet när specialisterna ansamlas på samma enhet eller samma myndighet. När en stor andel av gruppen brinner för samma intressen utvecklas ofta en kultur som förstärker obalansen i intresseavvägningen.

Då Göran Enander var generaldirektör på Skogsstyrelsen påbörjades ett viktigt arbete med att få in nya kompetanser på myndigheten. En alltför stor dominans av skogsutbildade tjänstemän bidrog till en likriktad syn i många frågor. Jag tror att likriktningen på Skogsstyrelsen som myndighet nu till stor del försvunnit. Istället finns en risk att jägmästare jobbar med produktionsfrågor och biologer med naturvårdsfrågor vilket ofta  inte heller innebär bra avvägningar. Sen har förstås många jägmästare idag en tydlig miljöprofil.

Under en period talade man om ”skogsmaffian” där skogliga tjänstemän på bolag och myndigheter umgicks privat och tillsammans bidrog till en likriktning i skogsbruket. Problemet kvarstår säkerligen i flera avseenden, men idag är det nog ännu tydligare att vi har en ”naturvårdsmaffia” med gemensamma värderingar och täta kopplingar mellan miljömyndigheter och miljörörelse.

I många situationer läggs utredningsuppdrag på statliga specialistmyndigheter, även i sammanhang där utredningen innebär att avvägningar ska göras mellan olika intressen. Detta är ofta direkt olämpligt.  Ett exempel på detta var när Naturvårdsverket av förra regeringen fick i uppdrag att föreslå förändringar av strandskyddet så att mindre sjöar och vattendrag inte alls skulle omfattas av strandskyddet. Verket meddelade i sin redovisning att detta inte var lämpligt med hänsyn till miljön och föreslog istället en skärpt tillämpning av lagen. Regeringen fick därför inte det underlag som behövdes och viktiga lagändringar uteblev. Naturvårdsverket är visserligen mycket duktiga på olika miljöfrågor, med de saknar helt kompetens att göra avvägningar mellan olika samhällsintressen.

Eftersom våra miljömyndigheter ofta saknar avvägningskompetens är det oroväckande att politiken ofta backar och lämnar ansvaret för avvägningarna på myndigheterna.

Georges Clemenceau, en fransk konseljpresident i början av 1900-talet, sa att krig var en alltför allvarlig fråga att överlåta åt militärer. Kanske är markanvändningsfrågorna alltför viktiga att överlåta åt biologer?

Nya strandskyddet blev ännu sämre för glesbygden

Idag är strandskyddet i Sveriges mest glesbefolkade delar ofta lika starkt som i de mest attraktiva lägena. Lagstiftningen medger nästan aldrig att dispens meddelas från strandskyddet ens vid mycket små bäckar i landets glesbygdsområden. Det var inte meningen att det skulle bli så.

År 2010 förändrade man strandskyddsbestämmelserna. Syfte var att göra det lättare att bebygga strandnära områden i glesbygd och skärpa strandskyddet där trycket är stort. Man tyckte helt enkelt att strandskyddet hindrade utvecklingen i glesbygden där exploateringar inte heller utgjorde något hot mot tillgången till stränder, samtidigt som alltför många stränder exploaterades i de attraktivaste lägena. Intentionerna var nog goda men resultatet blev precis tvärt om.

Det sägs att antalet strandskyddsdispenser ökat i de expansiva kommunerna efter att de nya bestämmelserna infördes. Det stämmer säkert. De angivna särskilda skälen medger ofta dispenser i exploaterade områden och den kommunala beslutsrätten har sannolikt bidragit till fler dispenser. Men i glesbygden har det blivit tuffare.

Det man gjorde för att skapa lättnader i glesbygd var att man införde begreppet LIS, Landsbygdsutveckling I Strandnära lägen. LIS kan enligt lagen vara ett skäl för dispens från strandskyddet, men det bygger på att kommunen pekat ut LIS-områden i översiktsplanen. LIS-områden får bara pekas ut i ”begränsad omfattning” vilket länsstyrelserna ofta tillser. Det gör att LIS nästan bara pekas ut i områden där kommunen vill ha en utveckling, inte där den enskilde vill bygga eller genomföra en åtgärd. LIS blir kanske en möjlighet i den kommunala planeringen men ingen lättnad för den enskilde om hon inte råkar ha sin mark just där kommunen vill utveckla. De enda egentliga lättnader som gjorts omfattar således bara en bråkdel av stränderna i glesbygden.

Man ville som sagt även skärpa lagen i områden där trycket är stort. Skärpningen bestod främst i att man i lagen angav de enda kriterier som kunde ses som skäl för dispens. Förut fanns en möjlighet till avvägning. Om bebyggelseintresset var starkt samtidigt som bevarandeintresset var obetydligt kunde det i sig ses som ett särskilt skäl för dispens. Nu kan ingen sådan avvägning göras. Har man inget av de skäl som finns i lagen får man helt enkelt inte dispens oberoende av bevarandeintresse. Avsaknad av bevarandeintressen kan idag aldrig ses som skäl för dispens. Begränsningen i de särskilda skälen drabbar landsbygden hårdast av flera skäl. Viktigast är nog att bevarandeintressen i form av friluftsliv ofta saknas i glesbygden, särskilt vid de små bäckarna. Nu ställs samma krav på i lagen utpekade särskilda skäl vid en liten bäck i Storumans kommun som vid våra mest attraktiva havsstränder.

Den andra anledningen till att landsbygden drabbas hårdast är att de särskilda skälen i flertalet fall hänger samman med tidigare exploateringar. Många av stränderna i glesbygden är helt enkelt oexploaterade vilket gör att skälen saknas.

Strandskyddet väcker starka känslor och det finns stora skillnader i hur man ser på strandskyddet. När strandskyddet utretts har det därför lett till kompromisser och halvtaffliga lösningar. Flera utredningar har genomförts i sen tid utan egentlig framgång. Vågar man ändå tillsätta en ny strandskyddsutredning för att ändra en dåligt fungerande lag?

Skogliga konsekvensanalyser ställer naturvårdsbehoven i ny dager

Förra veckan presenterade Skogsstyrelsen sina skogliga konsekvensanalyser, SKA 15. Analyserna är scenarier för utvecklingen av skogstillståndet de kommande 100 åren, beroende på olika omvärldsfaktorer. Analyserna blir ett viktigt beslutsunderlag för ställningstaganden kring hur vi ska bruka skogen. De visar också att vi i framtiden kommer få helt andra utmaningar kring naturvården än de vi fokuserat på hittills.

Grundscenariet kallas ”Dagens skogsbruk” och innebär att vi brukar skogarna som idag, att 7 % av den produktiva skogsmarken avsätts som hänsynsytor, 6 % som frivilliga avsättningar och 4 % som reservat. Dvs ungefär samma avsättningar som idag. Det som avviker från dagens faktiska skogsbruk är att i scenariet bedöms 100 % av tillväxten avverkas i det som betraktas som produktionsmark. Idag avverkas ca 90 %. Med ”Dagens skogsbruk” kommer vi fortsatt få allt mer död ved, gammal skog, gamla träd och äldre lövrika bestånd i skogarna. Än bättre för naturvården blir det förstås i scenariet ”Dagens skogsbruk – 90 % avverkning” som ju ganska väl motsvarar dagens faktiska avverkningsnivåer. Vi kan alltså uthålligt öka uttaget i produktionsskogen och ändå ha en positiv utveckling för de naturvärden vi hittills fokuserat på.

För att undersöka effekterna på arter har man som exempelart använt ullticka. För denna har man gjort framskrivningar utifrån artens förmåga att överleva och kolonisera nya områden i ett större försöksområde i Finland. Även ullticka som anses vara ganska kontinuitetsberoende kommer öka påtagligt med ”Dagens skogsbruk”.

Resultaten visar att den svenska modellen mycket väl klarar de värden vi hittills fokuserat på. Men istället framstår andra naturvårdsaspekter som mer problematiska. Jag ser utifrån konsekvensanalyserna fyra stora utmaningar för den framtida naturvården:

  1. Mindre lövskog i reservaten. Den ökning som sker av äldre lövrik skog kommer främst ske i produktionsskogen och på hänsynsytorna. På huvuddelen av produktionsmarken kommer de äldre lövträden tas tillvara innan de dör, åtminstone om 100 % av tillväxten avverkas. I reservaten kommer istället den äldre lövrika skogen nästan halveras till följd av naturlig succession. Det visar på ett behov av en dramatisk ökning av den naturvårdande skötseln i reservaten.
  2. Kortare omloppstider. Produktionsskogen kommer få allt kortare omloppstider. Trots att vi får alltmer riktigt gammal skog innebär det att vi på sikt får allt mindre skog mellan 80 och 140 år. Det kommer bli alltmer riskabelt att överhålla skog eftersom risken för stormskador kommer att öka. Vill vi få skogsägare att överhålla sin skog måste vi hitta incitament för detta. Kanske bör naturvårdspengar i framtiden gå till att försäkra mot stormskador för den som överhåller skogen?
  3. Förgraning. Särskilt i södra halvan av landet, men även i våra avsättningar kommer vi att få allt mer gran. I södra Sverige beror det främst på att vi planterar gran på tallmark. Den viktigaste åtgärden för att få bukt med detta är att reducera älgstammen. Även skötselinsatser inom reservaten har betydelse.
  4. Förtätning. Skogarna blir allt tätare vilket missgynnar många arter som gynnas av ljus. Det gäller såväl i avsättningarna som på produktionsmarken. Att skapa glesare skogar står förstås i direkt konflikt med en ökad skogsproduktion och det är knappast önskvärt att tvinga fram luckigare och glesare produktionsskogar. Behovet blir därför än större att sköta avsättningarna för att minska förtätningen. I områden med särskilda förutsättningar kan det kanske även i produktionsskogen vara aktuellt att skriva frivilliga avtal med markägare om exempelvis hyggesfritt skogsbruk för att få fler öppna skogar.

Vi som arbetar med naturvård måste tänka om och släppa de gamla doktrinerna om vi vill att naturvården ska vara effektiv i framtiden. Vi bör satsa mer på att sköta de avsättningar vi har än på nya områden för fri utveckling. Förvaltning av älgstammen måste ses som en naturvårdsfråga, och avtal med skogsägare behöver användas oftare och på nya sätt.

Underskattar rödlistan betydelsen av nya naturvärden i skogen?

En viktig faktor till att många skogslevande arter är rödlistade är att de anses minska. I 2010 års rödlista var minskning skäl till rödlistningen för 75 % av de skogslevade arterna. Men vilken statistik har vi egentligen om hur arternas antal förändras? Om ryggradsdjur, och särskilt fåglar, vet man ganska mycket. Samma sak gäller kärlväxter. Men för de stora artgrupperna på rödlistan; svampar, mossor, lavar och insekter finns i stort sett ingen statistik. Bedömningen av arternas utveckling har därför i huvudsak utgått från hur deras livsmiljöer utvecklats.

Den som läst statistik från Riksskogstaxeringen vet att vi haft en mycket positiv utveckling för flertalet av de miljöer och substrat som är viktiga för biologisk mångfald i skogen. Det gäller bland annat gammal skog, död ved, äldre lövrik skog, grova lövträd och ädellövskog. Det går alltså mycket bra för de flesta av arternas potentiella livsmiljöer. Hur kan då Artdatabanken göra bedömningen att arterna minskar utifrån utvecklingen av deras miljöer?

De som sitter i Artdatabankens expertgrupper har givetvis kunskap om att motsvarande miljöer och strukturer tillkommer i högre grad än de försvinner, men man gör ändå bedömningen att arterna minskar, sannolikt eftersom de anses svårspridda. Kontinuiteten anses viktigare än miljöns förekomst i landskapet. Varje förlust av en skog med naturvärde ses som en nettoförlust där ingen eller liten hänsyn tas till att nya tillkommer.

Det är absolut så att många arter starkt gynnas av en lång kontinuitet av skog eller en viss struktur på platsen, men betydelsen av kontinuitet är omtvistad. Själv tror jag att man överskattar betydelsen av kontinuitet för många arter. Vår svenska artsammansättning är trots allt starkt präglad av storskaliga störningar, främst brand.

Uppenbart är att de flesta arter har en god spridningsförmåga. Det gäller särskilt kryptogamer som kan spridas mycket långt. I en frivillig avsättning i min egen skog hittade jag förra året nyetablerad rosenticka, rynkskinn och ullticka på en låga trots att den omgivande skogen utgörs av tidigare igenlagd betesmark. Även dessa arter som ansetts som särskilt kontinuitetskrävande hittar till nya miljöer när rätt förutsättningar skapas.

Om Artdatabanken lagt större vikt vid den objektiva statistiken från Riksskogstaxeringen och mindre vikt vid betydelsen av kontinuitet när de bedömt utvecklingen för arterna, – Hur många arter hade då trillat ur rödlistan?

Köttickan är en art som borde ha gynnats av att vi får alltmer död ved i skogarna. Den bedöms dock av artdatabanken som minskande för att dess livsmiljöer anses försämras. Här i trivial tallskog i anslutning till ett elljusspår.

Köttickan är en art som borde ha gynnats av att vi får alltmer död ved i skogarna. Den bedöms dock av artdatabanken som minskande för att dess livsmiljöer anses försämras. Här i trivial tallskog i anslutning till ett elljusspår.