Månadsarkiv: oktober 2015

Ekosystemtjänster och ekologisk kompensation

Ekologisk kompensation har blivit ett alltmer använt begrepp. Det innebär att den som vid en exploatering eller verksamhet skadar naturen ska kompensera för skadorna som uppstår genom att skapa nya naturvärden. Den som torrlägger en våtmark kan exempelvis anlägga en ny våtmark på en annan plats. Kompensationsåtgärder hanteras vanligtvis i miljöprövningar och kan ställas som villkor i samband med tillståndsbeslut.

Allt oftare nämns begreppet ekosystemtjänster (de nyttor människan har av naturen) i samband med ekologisk kompensation. Antingen ska kompensationen ske för de ekosystemtjänster som går förlorade eller så syftar kompensation av naturvärden till att säkerställa ekosystemtjänster. I Ekosystemtjänstutredningen föreslogs en ökad användning av kompensation som ett sätt att säkerställa ekosystemtjänster. I Naturvårdsverkets remissversion av Prövningsvägledning för ekologisk kompensation anges att bestämmelser om kompensation (främst 16 kap 9 § miljöbalken) även ska kunna tillämpas vid intrång som innebär betydande negativ påverkan på ekosystemtjänster.

Jag tror att det är bra att man här för in ekosystemtjänstbegreppet. Det innebär att människan sätts i centrum och att åtgärderna i första hand ska ske för vår egen skull. Men jag är tyvärr rädd att myndigheterna alltför ofta felaktigt likställer ekosystemtjänster med biologisk mångfald. Man glömmer ofta bort de kanske viktigaste ekosystemtjänsterna där jord- och skogsbruk har en viktig roll, t.ex. matproduktion, skogsråvara och koldioxidbindning i skog. Bonden lever av och tillhandahåller ekosystemtjänster. När hon vill förändra naturen gör hon det för att öka produktionen av ekosystemtjänster. Det måste man vara medveten om när man ställer krav på kompensationsåtgärder.

Om myndigheterna menar allvar med att kompensation ska ske när exploateringar negativt påverkar ekosystemtjänster borde synen på kompensationsbehovet förändras. Hur kompenserar man för framtida utebliven matproduktionen när köpcentra läggs på våra bästa åkermarker? Hur kompenserar man för utebliven virkesproduktion och kolbindning när en luftburen kraftledning dras genom skogen?

Annonser

Kan strandskyddsområden anses vara skyddade enligt Nagoya-överenskommelsen?

I Sverige har vi en tradition att endast räkna strikt skydd, dvs skyddsformer som inte tillåter något brukande, i det som räknas som skyddad natur. Så är det inte i övriga världen. Exempelvis i Tyskland, som redovisar att de skyddar mer än 40 % av sin landareal, utgörs 90 % av den skyddade arealen av landskapsskyddsområden som i stor omfattning tillåter både jord- och skogsbruk. I Tyskland finns också ett vildhetsmål (das Wildnisziel), att två procent av landets yta ska bestå av vild natur till år 2020. Idag uppgår ytan till ca 0.5 procent. Men det är siffran 40 % vi i Sverige jämförs med. Likartade förhållanden råder på många andra håll i världen. Det gör att Sverige ofta tycks avsätta lite natur jämfört med andra länder när statistik om naturskydd redovisas. Men Sverige är i själva verket bland de länder i Europa som avsätter absolut mest natur genom strikt naturskydd, samtidigt som vi också använder skyddsformer som vi inte redovisar.

På FN-mötet i Nagoya 2010 gjordes en överenskommelse om att världens länder ska skydda minst 17 % av land- och sötvattensarealen. Det ska ske genom skydd eller andra effektiva bevarandeåtgärder och särskilt omfatta områden av specifik betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Det finns inget krav på att skyddet ska hindra brukande eller bevara ett ursprungligt tillstånd. Att skydda mot avskogning ses i stora delar av världen som viktigare än att förbjuda skogsbruk.

Det svenska strandskyddet syftar till att bevara biologisk mångfald, och att gynna ekosystemtjänsten friluftsliv. Det är alltså en skyddsform som helt uppfyller Nagoya-kriterierna. Med de nya strandskyddsbestämmelser som infördes för några år sedan är det mycket svårt att få dispens, och inte alls möjligt om man inte kan påvisa något av de sex särskilda skäl som anges i lagen. Strandskyddet hindrar, förutom byggnader, även anläggningar och åtgärder som påverkar friluftslivet eller växt- och djurlivet. Man kan idag inte räkna med att få anlägga en grillplats på sin egen mark. Skyddet torde i flertalet avseenden vara betydligt starkare än exempelvis de landskapsskyddsområden som finns i Tyskland. Ändå räknas det inte som skyddad natur i Sverige.

Men -, säger vän av ordning, – strandskyddet hindrar ju inte jord och skogsbruk. Just här har vi ett annat synsätt än den övriga världen. Ett skyddat område behöver inte skydda mot allt. Det är ofta effektivare att fokusera på de viktigaste hoten, i det här fallet exploatering av våra stränder.

Strandskyddet innebär en allvarlig inskränkning i den enskildes rätt att använda sin mark. Därför behöver naturvårdsmyndigheterna bestämma sig om huruvida strandskyddsområden verkligen är skyddad natur. Ska man fortsätta hävda skyddets stora vikt för naturvärdena och hävda behovet ett strängt skydd, kan man inte samtidigt med trovärdighet säga att det inte ska ses som ett skyddat område.

Skogsbruket behövs för odlingslandskapet mångfald

Det finns många skäl att bevara det småskaliga jordbruket. Det skapar arbetstillfällen, håller landsbygden levande och bidrar till livsmedelsförsörjningen. Det småskaliga jordbruket är också oerhört viktigt för den biologiska mångfalden. Igenväxning är idag den faktor som hotar flest rödlistade arter och öppna gräsmarker är den miljö som hyser flest rödlistade arter. Ofta finns den rikaste mångfalden i skogs- och mellanbygder samtidigt som det är där som lönsamheten är sämst och flest lantbruk läggs ner. Hotet mot mångfalden i skogs- och mellanbygderna är inte i första hand rationaliseringar som gör det lättare att leva på jordbruket, utan att det är alltför svårt att leva på jordbruket. Vill vi verkligen bevara den biologiska mångfalden ska vi se till att det småskaliga jordbruket kan fortleva.

Ofta går det inte att leva endast på ett litet jordbruk. Man behöver också andra inkomster. För många småbrukare är skogsbruket viktigt. Skogsbruket behövs helt enkelt som en viktig bisyssla och extrainkomst för att man ska kunna fortsätta med jordbruket. Men skogen är också en viktig buffert och ekonomisk säkerhet för jordbruket. I de fall man behöver göra en större investering kan denna ofta finansieras genom en avverkning. Och ett jordbruk som inte investerar och utvecklas för framtiden kommer inte att överleva långsiktigt.

Det tycks finnas en ökad vilja att reglera skogsbruket mer, avsätta mer skog för naturvård, peka ut nyckelbiotoper, tillämpa artskyddsbestämmelser, förhindra rationaliseringar i jordbruk, begränsa dikning och dikesrensning eller införa nya eller skärpta vattenskyddsområden. De myndigheter och organisationer som vill inskränka brukandet för många lantbrukare har förstås en vällovlig ambition med miljöns bästa för ögonen. Men ofta ser de inte hela bilden. Konsekvensen kan bli att den långsiktiga möjligheten att leva av sin mark minskar vilket succesivt slår ut alltfler av de småbrukare vars insatser är så viktiga för odlingslandskapets biologiska mångfald. Samtidigt förlorar landsbygden livskraft och vi importerar allt mer livsmedel som producerats på ett sätt som är sämre för miljön. Det samband man ofta har svårast att förstå är att regleringar av skogsbruket även påverkar möjligheten att bedriva jordbruk.

Vill vi i framtiden ha ett öppet landskap, betande djur och en rik biologisk mångfald i våra skogs- och mellanbygder bör vi också bibehålla och utveckla förutsättningarna för ett aktivt och lönsamt familjeskogsbruk.

Har Sverige en ståndpunkt kring vad som ska räknas som skyddad skog?

Meningarna om hur mycket skog som avsätts för naturvårdsändamål i Sverige går kraftigt isär. Miljörörelsen menar att endast 4 % skyddas medan skogsbrukets företrädare ibland lyfter att så mycket som en tredjedel av skogen är undantagen från skogsbruk. Inte heller myndigheterna Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen redovisar samma siffror. Avgörande är bland annat om vi använder den internationella skogsmarksdefinitionen eller det svenska skogsbruksbegreppet – produktiv skog.

Bevarandeintressenterna inräknar vanligen endast produktiv skogsmark som skyddats genom nationalpark, reservat, biotopskydd och naturvårdsavtal, vilket blir 4 %. Ibland räknas inte heller skyddad fjällnära skog in. Den generöse kan i sin tur räkna med att 9 % har ett formellt skydd när lågproduktiv skog inräknas. 4% inräknas då som frivilliga avsättningar. 14 % är impediment som inte får brukas enligt skogsvårdslagen och ligger utanför andra skyddade områden. 6 % av skogsarealen (8 % av den brukade arealen) lämnas för framtiden som hänsynsytor vid avverkning. Tillsammans blir det 33 %.

När vi inte alls är överens om utgångsläget blir det närmast omöjligt att i dialog hitta framtida lösningar som innebär de bästa avvägningarna mellan biologisk mångfald, klimatnytta och produktion i skogslandskapet. De som kan göra något för skogens mångfald har fastnat i sina skyttegravar. Alla skulle vinna på ett officiellt ställningstagande.

Det är olyckligt att miljörörelsen och delar av myndighetsvärlden helt förnekar delar av skyddet samtidigt som skogsnäringen ibland ger intryck av att allt det vi avsätter är av bästa naturvårdskvalitet. För att komma vidare i naturvårdsdialogen tror jag att vi måste erkänna att en stor andelen av skogen är avsatt för naturvårdsändamål men att all denna skog inte är optimal ur naturvårdssynpunkt. Själv tror jag att de formella avsättningarna, huvuddelen av de frivilliga avsättningarna och hänsynsytorna är mycket viktiga för mångfalden, medan endast delar av impedimenten har samma värde.

Men har vi inte redan en officiell ståndpunkt i Sverige? I regeringsbeslutet om etappmål för biologisk mångfald från februari 2014 angavs att  ”Med insatser inom ramen för grön infrastruktur, tillsammans med insatser för formellt skydd, frivilliga avsättningar m.m., bör målet om 20 procent av Sveriges land- och sötvattensareal kunna nås till 2020”. Bedömningen byggde på att frivilliga avsättningar och delar av, men inte alla, impedimenten räknas in. Impedimenten antingen som värdefulla naturområden eller ytor inom en grön infrastruktur. Beslutet tog utgångspunkt i Miljömålsberedningens delbetänkande om en långsiktigt hållbar markanvändning.

Jag tror egentligen inte procentsiffrorna är det viktiga för mångfalden. Men eftersom nuläget är viktigt för framtida arbete kommer vi inte undan siffrorna. För att framtida diskussioner ska bli konstruktiva behövs en gemensam grund, helst med en acceptans för att det är regeringsbeslutet som gäller. Att börja om från början är ingen betjänt av.

Skogsbruket och de planetära gränserna

Emellanåt dyker hänvisningar till Johan Rockström och de planetära gränserna upp som ett argument för att vi ska undanta mer skog från skogsbruk. En av de planetära gränser som anses ha överskridits är nämligen Biologisk mångfald, och skogsbruket påverkar mångfalden. Förlust av biologisk mångfald är globalt ett enormt problem och orsakar förlust av ekosystemtjänster i många sektorer i olika delar av världen. Vi kan dock inte se att förlust av arter påverkar den svenska skogens viktiga ekosystemtjänster negativt.

Att de planetära gränserna överskrids beror på att vi överutnyttjar jordens resurser. Detta gäller globalt, och 80 % av jordens befolkning bor i länder där mer resurser förbrukas än vad landet långsiktigt kan producera. I vissa länder, däribland Sverige, har vi däremot en biokapacitet utöver det vi förbrukar. Det innebär att vi har ett utrymme att utnyttja mer förnybara resurser, vilket skulle kunna användas till att ersätta de resurser som används på ett ohållbart sätt i andra länder.

Detta är givetvis inget argument för att vi ska kunna konsumera utan eftertanke. Vår konsumtion påfrestar andra länders miljö negativt, men även vår egen. Det är alltid eftersträvansvärt att minska resursförbrukningen, även av träprodukter. Men när svenskt trä ersätter andra material är det nästan alltid bra för miljön. Likaså att vi exporterar skogsprodukter. Nästan alltid ersätter de svenska skogsprodukterna något som är mindre hållbart. Ur ett globalt perspektiv är det därför ingen fördel för den biologiska mångfalden att vi undantar skog från skogsbruk. En utebliven svensk export av skogsprodukter kommer inte bidra till att andra länders konsumtion minskar. Med en växande världsbefolkning och allt fler människor som lever i välstånd kommer inte resursbehovet att minska, oavsett vad vi önskar.

Förlust av biologisk mångfald i svensk skog är inte ett globalt problem. Här ökar snarast antalet arter. Ur ett egoistiskt svenskt perspektiv kan det förstås finnas skäl att bevara fler ursprungliga miljöer och arter, för att vi ska kunna uppleva dem eller känna att vi har en naturlig och rik mångfald. Men för att jorden ska klara de planetära gränserna bör Sveriges biokapacitet nyttjas mer, inte mindre.