Månadsarkiv: september 2015

Vem bör kunna överklaga miljöbeslut?

Idag har miljöorganisationer rätt att överklaga i princip alla beslut som grundas på miljörelaterad lagstiftning. En liten förening i Stockholm kan till exempel överklaga beslut om vargjakt i helt andra delar av landet. Den rättigheten har däremot inte en organisation som företräder djurhållare som är direkt berörda av vargen.

Det är rimligt att miljöorganisationer ska ha rätt att överklaga beslut om verksamheter med betydande miljöpåverkan som exempelvis industrier och stora infrastrukturprojekt. Men det vore också rimligt att brukarorganisationer fick rätt att överklaga beslut i miljöfrågor då ett stort antal brukare berörs av beslutet. Den rätten finns inte. Efter en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen kan miljöorganisationerna nu i praktiken även överklaga hur enskilda ska få bruka sin mark. Det kan innebära en orimlig situation för den enskilde med domstolsprocesser som kan ta flera år och omfattande kostnader. Talerätten har fått en kraftig slagsida.

Miljöorganisationerna anses oftast företräda den goda sidan och anses nästan alltid stå för det som är bäst för miljön. Men det finns i själva verket sällan en sanning om miljön eller någon som bäst företräder denna sanning.

Jag jobbar för LRF som företräder jordbruks-, skogs- och landsbygdsföretagare. Vi har ingen talerätt. Ändå lever våra medlemmar, till skillnad från miljöorganisationernas, av miljön. Miljöfrågorna är för oss oerhört viktiga. Men vi har ibland en annan syn än miljörörelsen på vad som är bäst för miljön. Och det finns ofta inbyggda konflikter i miljöfrågorna. Det som är bra ur en miljöaspekt är dåligt ur en annan. Detta är några exempel:

  • Skogsbruk påverkar ibland biologisk mångfald negativt, men möjliggör att förnybara produkter ersätter sådana som är fossila och resurskrävande.
  • Kor bidrar till ökade utsläpp av växthusgaser, men utan dem skulle värdefull biologisk mångfald gå förlorad.
  • Vargen har i sig ett bevarandevärde, men en alltför stor vargstam försvårar djurhållningen och därmed bevarandet av odlingslandskapets biologiska mångfald.

I andra situationer finns en gemensam bild av ett miljöproblem, men det finns olika syn på hur man når det bästa resultatet. Exempelvis kan alltför långtgående miljökrav på jordbruket leda till att konsumenterna istället väljer billigare utländska produkter som är betydligt sämre för miljön. Ett annat exempel, som jag skrivit om tidigare på denna blogg, är att det kan vara långsiktigt kontraproduktivt att frånta brukanderätten från den som skapat naturvärden.

Av tradition väljer miljörörelsen ofta den sida av miljöfrågan som innebär att produktionen begränsas. Varför ska de, som bara företräder den ena sidan av miljöfrågorna, ha ensamrätt att överklaga? Vem bevakar den andra sidan när den enskilde brukaren inte har förmåga eller resurser att göra det?

Att svartmåla sig själva

Förra veckan besökte jag världsutställningen i Milano. Temat var “Feeding the world – Energy for life”. Många av världens länder har där påkostade paviljonger för att visa upp sitt land och sin matproduktion från den bästa sidan. Sverige deltog inte. Sannolikt avstod man av ekonomiska skäl, men ibland tror jag helt enkelt det är för känsligt för Sverige att tala gott om sin markanvändning.

För några år sen gjordes en film om den svenska skogsbruksmodellen som var tänkt att visas för en internationell publik https://www.youtube.com/watch?v=VCW4kA1-ipE . Filmen visar på både styrkor och brister i det svenska skogsbruket. Ändå kom den stora diskussionen om filmen att handla om att den gav en alltför positiv bild av skogsbruket. Det är uppenbarligen inte accepterat att från officiellt håll marknadsföra svenskt miljöarbete och markanvändning i positiva termer. Då måste vi i samma andetag säga att vi inte klarar miljöambitionerna.

I utvärderingen av miljömålen framstår utvecklingen för miljön som mycket dyster. Huvudbudskapet är att 14 av 16 miljömål inte nås. Detta trots att vi gjort väldiga framsteg och i huvudsak har en god miljö. Om denna Jante-syn kring miljöarbetet beror på en stark miljölobby eller är ett sätt för miljömyndigheterna att peka på vikten av deras frågor är svårt att säga.

Även i internationella rapporteringar framstår Sverige ofta som ett land som ligger långt efter i miljöarbetet.

Var sjätte år ska EU:s medlemsstater rapportera bevarandestatusen för de arter och naturtyper som ingår i EU:s art- och habitatdirektiv. Denna uppgift har i Sverige lagts på Artdatabanken. För att många naturtyper i Sverige ska anses ha gynnsam bevarandestatus måste arealen motsvara en viss andel av hur naturen såg ut i ett förindustriellt landskap. Andra länder utgår från andra kriterier, t.ex. arealen naturtyper vid EU-inträdet. Följaktligen hör Sverige till de länder som har störst andel naturtyper med dålig bevarandestatus. Cypern är bäst. Detta speglar förstås inte den verkliga situationen för Sveriges natur i förhållande till andra länder. Men uppföljningsmetoden gör att vi inte ens i teorin kan nå miljömålet Levande Skogar.

I statistiken över hur mycket natur olika europeiska länder skyddar är Sverige ett av de länder som skyddar minst. Men när statistiken granskas visar det sig att Sverige har ett mycket starkt naturskydd jämfört med andra EU-länder. Andra länder redovisar skyddsformer vars motsvarigheter Sverige väljer att inte redovisa. Detta kommer jag att utveckla i ett senare inlägg.

Sverige är i de flesta avseenden ett föregångsland i miljöarbetet. Vill vi att andra länder ska följa vårt exempel eller köpa våra miljömässigt bra produkter, då måste vi våga säga att vi gör saker bra. Det motiverar också till att bli ännu bättre. Svartmålning gagnar inte miljön.

Nyckelbiotoper och ideella inventeringar på privat mark

Många skogsägare i södra Sverige har upprörts över att Naturskyddsföreningen inventerat deras mark i samband med avverkningsanmälningar och rapporterat till Skogsstyrelsen att man tycker det är nyckelbiotoper. Skogsland har skrivit om detta: http://www.lantbruk.com/skog/naturskyddsforeningens-stopptaktik-moter-kritik . Om arbetssättet kan man tycka vad man vill. Föreningen har sin fulla rätt att besöka skogen, även om det knappast bidrar till ett bättre förtroende mellan skogsägare och miljörörelse.

Jag har full förståelse för att en skogsägare blir upprörd över att ett skogsområde man tänkt avverka och som man kanske är ekonomiskt beroende av, klassas som nyckelbiotop efter att privatpersoner inventerat skogen. Klassningen innebär ju att virket blir omöjligt att sälja. Problemet är dock egentligen inte Naturskyddsföreningens agerande utan det handhavande som finns kring nyckelbiotoper hos Skogsstyrelsen, men även hos de virkesköpare som inte tar emot virket.

Vad som är en nyckelbiotop är ofta helt oförutsägbart för skogsägaren, och man blir helt rättslös om Skogsstyrelsen klassar ett område som nyckelbiotop. En bedömning går inte att överklaga trots att den är helt subjektiv och innebär stora ekonomiska konsekvenser för skogsägaren.

Det är lätt att klassa ett område som nyckelbiotop, men nästan omöjligt att bevisa att skogen inte är nyckelbiotop. Detta drar Naturskyddsföreningen nytta av. Att hitta rödlistade arter är ofta inte så svårt som man kan tro. I skogar med rätt strukturer finns nästan alltid rödlistade arter för den som vet var man ska leta, även om skogen vid ett första ögonkast inte bedöms ha naturvärden. När jag själv inventerade nyckelbiotoper i Norrbotten hade jag några favoritarter som jag såg till att hitta om jag ville göra ett område till nyckelbiotop. Man hittade t.ex. alltid en gammelgransskål på en gran i någon myrkant, eller en kortskaftad ärgspik på någon tallstubbe.

Med detta vill jag säga att den som är artkunnig lätt kan hävda att ett skogsområde är nyckelbiotop. När Skogsstyrelsen får privatinventerares bedömning på sitt bord hamnar man i en situation där det är svårt att argumentera emot de till synes starka art-bevisen. Det finns heller inga incitament för Skogsstyrelsens tjänstemän att bevaka skogsägarens intresse. Som markägare är det förstås omöjligt att bevisa motsatsen.

Många skogsägare upplever att nyckelbiotopsklassning används som ett verktyg att få skog avsatt utan att ersätta markägaren. Skogsstyrelsen äger nyckelbiotopsbegreppet och har ett ansvar för hur det används. Vad har Skogsstyrelsen för ambitioner med nyckelbiotopsinventeringen idag när den inte duger som grund för formella avsättningar och är värdelös som rådgivningsunderlag (nästan inga skogsbruksåtgärder är ju möjliga)? Ofta tycks man endast göra en gratistjänst åt certifieringsorganen.

Jag tycker man bör göra nyckelbiotopsinventeringen till det beslutsunderlag för formellt skydd som det var tänkt. Då kan man inte peka ut nyckelbiotoper i områden som man vet inte är prioriterade för skydd. Ett skogsområde kan inte sägas ha en nyckelfunktion för den biologiska mångfalden om det inte är värt att skydda. Markägare med stor andel nyckelbiotop bör alltid erbjudas möjlighet till formellt skydd.

Det måste bli förutsägbart vad som är en nyckelbiotop. Med nuvarande utveckling och den rättsosäkerhet som finns kommer det på sikt bli ohållbart för enskilda markägare att hålla fast vid dagens certifieringsbestämmelser.

En ökad biologisk mångfald ger längre rödlista

I naturen är det vanligast att vara ovanlig. De allra flesta arterna är tämligen sällsynta, medan det endast är en liten andel av arterna som dominerar vårt landskap. Detta är helt naturligt.

I svenska skogar blir det hela tiden fler kända arter. Särskilt kryptogamer kan spridas mycket långt och drar nytta av att vi får allt mer död ved, gammal skog och äldre lövträd i våra skogar. Både naturlig invandring och spridning med hjälp av människan bidrar till ökad artrikedom. Men ökningen beror också på att vi upptäcker nya arter som redan tidigare funnits i svenska skogar. De flesta nya arter som tillkommer är sällsynta.

En stor del av arterna på rödlistan finns på rödlistan just för att de är ovanliga – ofta naturligt ovanliga. Det är en följd av att ovanliga arter är känsligare för utrotning. Sällsynta arter kommer alltid att vara hotade oavsett hur vi brukar naturen. Det innebär att ju fler arter vi får – desto fler arter kommer att hamna på rödlistan. En rik biologisk mångfald innebär alltså också en lång rödlista.

Det är oftast ett dåligt tecken att en art minskar i antal, vilket många av arterna på rödlistan gör. Men många gånger används det stora totala antalet arter på rödlistan som ett bevis för att skogens mångfald utarmas. Sådan argumentation är vilseledande. Vi bör istället glädja oss över att vi har många ovanliga arter.

Att bestraffa eller belöna den som har naturvärden

I vintras uppmärksammades ett fall då en skogsägare blev förhindrad att avverka 14 hektar skog eftersom man sett lavskrikor i skogen. Förbudet skedde med stöd av artskyddsförordningen. Någon ersättning skulle skogsägaren inte få eftersom artskyddsförordningen inte medger det. Han skulle förlora kanske en miljon kronor, pengar som behövdes för skulder på skogen. Anledningen till att just han drabbades var att han till skillnad från kringliggande fastighetsägare låtit skogen stå kvar lite längre. Senare drog Skogsstyrelsen tillbaka sitt förbud eftersom man inte kunde konstatera att lavskrikorna häckade på platsen. Istället vill man nu bevara skogen som ett biotopskyddsområde. Det är bra – men vad hade hänt om fåglarna verkligen häckat där?

Naturvårdens beslutsfattare måste tänka längre än till de enskilda fågelindividerna eller det enskilda skogsområdet. Ska vi lyckas bevara en rik biologisk mångfald måste vi ha markägarna med oss. Naturvärden får inte bli något som innebär att markägaren fråntas brukanderätt utan ersättning. Då kommer ingen vilja skapa nya naturvärden. De flesta skogsägare har ett genuint intresse för naturen som man istället bör tillvarata.

Lavskrikan är nog många skogsägares favoritfågel. En vacker, trevlig och nyfiken fågel som gärna kommer fram när man sätter sig för att fika. Jag har själv haft en lavskrika som ätit ur handen på mig. Jag tror att de flesta skogsägare idag blir mycket glada om de stöter på en lavskrika i sin skog. Men kommer man fortfarande bli glad när lavskrikan dyker upp och dess närvaro innebär stora ekonomiska förluster för markägaren?

Jag tror att markägarens inställning till naturvård har stor betydelse för vilka naturvärden som kommer att utvecklas i framtiden. Vill vi långsiktigt bevara mångfalden bör därför markägare som utvecklar och bevarar naturvärden belönas och inte bestraffas.